döden i vitögat…typ

Igår var en stor dag. Hedda fyllde 7 månader och B fick äntligen åka lite långfärdsskridskor.

Heddas bemärkelsedag kom vi på lite sent, men vi sa grattis och allt som hör till. Själv verkade hon inte så bekymrad, eller ens intresserad, av sitt åldrande. Skridskofärden däremot blev desto mer känsloladdad.

Jag vet ju att jag inte är så förtjust i att gå på is. När det är vatten under alltså. Jag har gjort det nån gång tidigare och så fort det knakade gick jag upp på land igen. Och faktiskt, när jag tatuerade mig för en herrans massa år sedan så var vi ju ute och fiskade på isen. Men det tror jag gick bra. Det var så mycket snö att jag nog inte tänkte så mycket på att det var is och följaktligen vatten under.

Men igår. Igår var det vatten under isen. Väldigt mycket vatten. Kallt och svart. (Det var även vatten ovanpå isen eftersom det hade fallit snöblandat regn och var plusgrader.) Och den genomskinliga isen kombinerat med en älskad unge i vagn blev för mycket för mig. Det tog 30 sekunder från att jag satte första skridskon på isen till att jag började gråta och andas väldigt fort och inte så djupt eller kontrollerat.

Usch, det var hemskt. Det enda jag kunde se framför mig var hur isen brast och Hedda for igenom.

Och det som är irriterande är att jag egentligen vet att isen är tjock och kan bära den plogbil som plogat upp banan vi åkte på. Och längre bort gick Vikingrännet, med massor av folk som svischade fram. Så jag vet ju att isen håller. Egentligen. Men det hjälpte inte. Jag var livrädd ändå.

Men, jag tog mig samman och åkte några trevande meter, krampaktigt gripande om stavarna, medan B for iväg med Hedda. Och vattnet forsade om dem. För det var säkert 5 cm vatten på isen.

Kanske var det kombinationen av genomskinlig is och vatten på isen som var jobbig. Som att isen läckte liksom. Jag vet inte. Men sen bytte vi, och jag körde vagnen. Då fick jag lite bättre teknik, men hjärtat slog i 180 och tårarna låg och lurade bakom ögonlocken.

Jag kom kanske ut 50-60 meter. Sen var jag tvungen att vända. Kroppen ville inte mer. Den spjärnade emot. Och in mot land gick det hyfsat snabbt. Lite som när man är kissnödig och har hemlängtan.

Lite synd att det var så läskigt när vi precis köpt varsitt par nya skridskor, men jag ämnar försöka igen. Den gången ska det inte vara genomskinlig is. Den ska vara sådär vit. För då ser den mycket tjockare ut. Då är det lättare för mig att lita på den.

Harig. Det är vad jag är. Men jag fejsade min fear, och det är jag stolt över.

Annonser

2 thoughts on “döden i vitögat…typ

  1. Emmi / Blauauge

    Modiga du, jag har ännu inte fejsat min fear och tagit ut vår lillstrumpa på isen. Fast K var himlarns sugen i helgen. Men så regnade och var blött så då brann det inne.

    Förstår precis din rädsla, spelar ingen roll vad intellektet säger när man är sådär. Bättre lycka nästa gång! Vi kanske ska ta en is-dejt alla sex..?

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s