Gråt och tvivel

Jomen, det blev ju inte bättre efter helgen, om man säger så. Snarare värre.

Hedda började gny lite redan på vägen till dagis. Och ögonen sa allt. Hon visste vad som väntade och gillade det inte. Jag försökte vara glad och positiv och prata om hundar och bilar och fåglar som vi såg. Och när vi kom in på gården pratade jag om barnen hon skulle träffa och frukosten. Och vi vinkade åt en liten flicka igenom ett av fönstren. Då såg hon glad ut, men när vi kom in i kapprummet försvann leendet. Hon grät inte, men man såg ängslan i ögonen.

Där inne träffade vi A, en av pedagogerna som tog sig an Hedda lite extra under inskolningen. Hon kallade Hedda för sin skugga och sa att hon ibland blir lite ängslig på dagarna.
Det kändes skit. Hedda är ju en glad busunge som babblar, sjunger, klättrar, leker tafatt och är ett litet yrväder. Inte ängslig!

A försvann in på avdelningen och Hedda satte sig på den lilla bänken där man klär av och på ytterkläderna. Snäll som hon är. Men hon ville kramas stup i kvarten och gnällde till och från. Men när vi var klara och skulle lägga kläderna i hennes korg så blev hon glad och tyckte det var roligt.

Så det var ganska pigga steg på väg in på avdelningen. Stannade till i dockhörnan och tog en docka. Pratade om ”namnam” (hon äter ju frukost där) och jag tänkte ett ögonblick att det kanske skulle gå ok. Men sen blev hon tveksam. Ville gärna bli buren. Jag tog henne i handen i stället. Tänkte att jag inte ska ”rädda henne” genom att plocka upp henne, utan försöka förmedla att det inte är farligt. Det gick ganska bra.

Utanför köket stod A, Güley och Mujtaba och spanade om frukosten var klar snart, så vi gick dit och Mujtaba hälsade glatt ”Hedda!”. Det var lite spännande att kolla efter frukosten och hon lugnade sig.
Men när jag gjorde antydningar till att gå och lämna över henne till A blev hon jätteledsen och klamrade sig krampaktigt fast vid mig.

Det var fruktansvärt att behöva dra loss hennes små runda nävar från min jacka medan tårarna sprutade. A tog henne i famnen, gick in i ett annat rum och jag gick mot kapprummet. Redan innan jag hade hunnit fram till dörren hörde jag att hon tystnade, vilket var skönt. Men istället började jag gråta. Det kändes hemskt att vända henne ryggen när hon var så ledsen, fastän hon slutade gråta inom 20 sekunder.

När jag gick förbi utanför fönstret såg jag att hon satt vid matbordet med de andra barnen, så den där hysteriska gråten går ju över snabbt. Men det räcker inte. Jag vill att hon ska vara glada, busiga, öppna, nyfikna Hedda. Var hon än är.

Jag förstår att pedagogerna vill att vi som föräldrar ska känna oss trygga med att barnen har det bra på dagarna. Och att det antagligen är därför de har sagt att ”allt har gått bra idag” när vi har hämtat. Men jag vill hellre veta att hon är ängslig ibland, så att vi kan försöka hjälpa henne att slippa det, och istället känna sig trygg.

I helgen har vi hälsat på hos några vänner, både på lördag och söndag. Och när vi kommit innanför dörren hos dem har Hedda börjat gråta och klamra sig fast vid mig, precis som vid lämning på dagis. Hon tror alltså att vi ska lämna bort henne, mest hela tiden. Stackars älskade unge!

Igår, hemma hos A och H, gick gråten över snabbt och hon lät A hjälpa henne att ta av ytterkläderna. Men ändå. Den reaktionen gör mig ont. Hon har inte varit såhär förut.

B hämtar idag och han skulle prata med dem och se hur det har gått under dagen. Och vad de tycker att vi kan göra för att underlätta för Hedda. För vi kan inte ha det såhär. Det är inte ok. Ingen ska behöva bli sådär ledsen. Dagis ska vara roligt och kännas tryggt. Och jag hoppas att pedagogerna tar vår oro på allvar.

Annonser

One thought on “Gråt och tvivel

  1. Karin

    Lova hade en ganska lång period som var så där. Inte direkt efter inskolningen, men sen, lite senare. I ett par månader höll det i sig. Av slump var det sen jag som började lämna, istället för Andreas och då försvann det där. Tror absolut inte det har att göra med VEM som lämnade, men det blev en skillnad och den gamla vanan att gråta kanske försvann eller nåt. Nu säger hon inte ens hejdå längre.

    Hoppas det går lättare snart. Och var glad att hon älskar er så in i bängen mycket. 🙂

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s