Oengagemang

Det är inte ens ett riktigt ord, men det är det ord som bäst beskriver pedagogernas loja stil. Och jag vill inte ens kalla dem pedagoger längre. Det är nedvärderande mot riktiga pedagoger.

Heddas förskola är en lång smal huskropp, där avdelningarna ligger på rad, utmed en lång korridor. Heddas ytterkläder hänger i ena änden av huset och stängningsavdelningen ligger i den andra änden. Igår när jag kom för att hämta Hedda kliver jag in från kapprummet och ser tre dagisfröknar stå längst bort i korridoren, utanför lekrummet på stängningsavdelningen. Det är säkert 30 m dit.

Så fort de får syn på mig ropar de till Hedda att mamma är här.

Resultatet blir en liten unge som rusar ut i korridoren för att kolla om det stämmer, får syn på mig, brister ut i gråt och springer mot mig så fort hennes små ben bär henne. Samtidigt garvar fröknarna och säger till varandra ”hon har inte gråtit på hela dagen!”.

Hedda har varit på förskolan i snart två veckor. De vet mycket väl att hon börjar gråta när vi hämtar henne. Var ligger pedagogiken i att medvetet framkalla den situationen? Varför låter man inte henne leka vidare tills jag kommer ända fram? Och varför skrattar de åt henne när hon gråter?

(Det här händer varje gång jag hämtar, men igår blev det så extra tydligt just för att jag knappt hade hunnit in i byggnaden och Hedda fick springa genom hela korridoren. Men de säger alltid till henne långt innan jag hinner komma fram.)

När jag sedan plockat upp Hedda och hon lugnat sig, fortsätter jag fram till fröknarna för att stämma av hur dagen har varit. Hedda får syn på ett äpple och säger ”namnam”, varpå en av dem säger nåt om att Hedda har ju ätit hela dagen så varför vill hon ha namnam nu. Och så skratt på det.
När jag sen tror att jag ska få någon slags resumé av dagen så vänder de sig mot varandra och fortsätter sitt samtal där de avslutade när jag kom in i korridoren. Inte en blick mot mig. Jag blir så ställd att jag inte kommer mig för att säga nåt.

Imorse var det min tur att lämna. Det gick förhållandevis bra. Hon var glad på vägen dit och gick själv in på avdelningen. Väl där fick vi ett väldigt varmt och hjärtligt välkomnande av de andra barnen. De kom glada emot oss och lille M tog Hedda i handen.

Personalen däremot satt kvar på sina feta rövar och sa inte ens hej.

Först när Hedda började gråta för att hon förstod att jag skulle gå, så vaknade en av dem och kom och plockade upp henne. Men inget hej till Hedda eller hejdå till mig.

Jag är så besviken att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vi måste få till ett möte med dem för att prata igenom den här första tiden. Om våra förväntningar och deras skyldigheter. Vi betalar för att vår dotter ska få en stimulerande och pedagogisk miljö. Det är inte förvaring det handlar om.

Det må vara hänt att dagarna är fulla av stimulans och pedagogik, men det är inget man anar av deras beteende och bemötande. Och det är heller inget de berättar om. Förutom när vi var där på studiebesöket. Då lät allt väldigt bra.

Om vi inte får något gensvar efter ett sådant möte tar vi kontakt med förskolechefen. För det här är under all kritik.

Annonser

One thought on “Oengagemang

  1. Karin

    Det du skriver gör ont i hela mig. Känner även igen en del från Lovas nuvarandre förskola. 😦 Jag hade nog tagit de här sakerna med högre chef.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s