Sanden blev till guld

Jag hade ju ett vikariat sist jag jobbade. Och när jag blev gravid och behövde gå hem och föda Olle så tog det liksom slut där. Så, jag har under senhösten och vintern sökt jobb. Planen var att börja jobba igen nån gång under februari-mars så att B ska få vara hemma en stund med Olle också. Totalt tror jag att jag skickade iväg kanske 10-15 ansökningar (vilket är peanuts jämfört med många andra, jag vet.). För det var inte helt lätt att hitta jobb som uppfyllde alla kriterier; Hyfsat nära hem. Arbetsuppgifter som passar. Okej lön. 

Många jobb som såg jättekul ut, visade sig finnas i Helsingborg eller Jönköping. Eller så var de visstidsanställningar på några månader.
Jag fick en del ”Nej, tack” med motiveringen att ”det var tuff konkurrens med över 300 sökande”. I mitten av december började jag känna mig liiite stressad och tänkte att jag kanske helt enkelt skulle behöva ta vilket jobb som helst och söka vidare sen.

[Litet hopp tillbaka i tiden]
För hundra år sedan (okej, kanske inte hundra, men i alla fall tretton och ett halvt) jobbade jag en kort period för en kille som nu äger och driver ett otroligt spännande och framgångsrikt företag. När jag sökte jobb efter förra föräldraledigheten kontaktade han mig dagen efter att jag skrivit på avtalet för vikariatet. Han hade ett jobb åt mig på sitt företag. Kanske. Det utbyttes några stressade telefonsamtal, men sen rann allt ut i sanden och jag blev kvar på vikariatet. Jag har dock aldrig slutat tänka på det där jobbet, på det där företaget. Och i våras tänkte jag att när hösten kom skulle jag höra av mig till honom och tala om det. Och säga att jag nu återigen fanns tillgänglig, med start under februari-mars.
Hösten gick och jag fick aldrig riktigt tummen ur. Förrän 17:e december.

[Hopp tillbaka i tiden till ganska nyss]
Tisdagen den 17:e december bestämde jag mig plötsligt för att skicka ett mail till killen som nu är vd på ett företag jag gärna vill jobba på. En så kallad spontanansökan. Ungefär. Jag sökte ingen speciell tjänst utan talade bara om att jag letade jobb och att om vi gav det lite mer tid den här gången kanske vi kunde ses och prata om det i alla fall. Typ så.

(Håll i er nu.)

Samma eftermiddag ringer hans marknadschef och vill träffas. Två dagar senare. Alltså torsdag 19:e december. Jag får hjälp med barnvakt och åker dit, utan aning om vad det är för jobb det handlar om.
Vi pratar en liten stund och så får jag veta att tjänsten de behöver tillsätta är som kommunikatör. Preciiis som jag har sökt efter med ljus och lykta. Vilka är oddsen?
Intervjun går jättebra. Det känns verkligen toppen och jag känner att marknadschefen är en riktigt bra chef som jag skulle växa av att få jobba för.

När jag åker därifrån är jag lite vimmelkantig. Plötsligt har jag så mycket att förlora. Ett drömjobb på ett ett företag som jag verkligen vill jobba på, med en chef som verkar vara precis så där bra som man inte tror är sant.

Vid kl 16 ringer marknadschefen upp mig och vill att jag ska göra några arbetsprover. Med deadline vid lunch nästa dag. Gott om tid. Inte.
Men med hjälp av barnvakt och arbete på natten går det. Jag skickar in materialet vid kl 11 på fredagen. Sen är jag bara nervös.

Men inte så länge. För på fredag eftermiddag ringer marknadschefen igen och säger att arbetsproverna såg jättebra ut. Kan jag komma och träffa den andra ägaren på en intervju? På lördag?
Eehh, ja, det kan jag!

Så, på lördag 21:a december åker jag iväg för en andra intervju. Det är svårare att läsa av den här personen, men jag tycker ändå att det går helt ok. Och några timmar senare får jag veta av marknadschefen att de ska snacka ihop sig på måndag och återkomma till mig.

Måndagen 23:e december kommer och går. Och under tiden passar jag på att åka till USA. Det var kanske bra, för då fick jag tänka på lite annat. Men sen går hela julafton utan att någon hör av sig. Då är jag inte så kaxig längre.

På juldagens morgon får jag ett mail där marknadschefen ber mig ringa när jag har möjlighet. Jag ringer på en gång och får då veta att de gärna vill att jag ska börja jobba hos dem! Hurra!

Så, från att jag skickade ett mail den 17:e december tog det en vecka, sen hade jag mitt drömjobb. Det lönar sig att sträcka sig efter det man vill ha. Plötsligt når man!

Ps. Jag har gångavstånd till jobbet.

Annonser

2 thoughts on “Sanden blev till guld

    1. stina Inläggets författare

      Haha! Du är blödigare än jag, och det vill inte säga lite. 🙂 Hoppas du får goda nyheter på tisdag. Pöss

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s