Kategoriarkiv: kottarnas mamma

Att bli föräldrar är inte världens enklaste. Inte för alla. Inte för oss. Men nu har vi två fantastiska barn.

Vagn för troll

Idag kom äntligen vår mycket efterlängtade cykelvagn av märket Trollkärran. Entusiasmen var lika stor bland både barn och vuxna när vi packade upp kartongen och monterade ihop den. Hedda har suktat länge efter cykelvagn och när vi senare sa att vi skulle åka cykelvagn till biblioteket visste euforin inga gränser. Det var höga rop och jämfotahopp deluxe.
20140721-201400-72840809.jpgTrollkärran är bra. Prisvärd. Det enda negativa (med i alla fall vår modell) är att det inte är särskilt smidigt att byta från vagn till cykelvagn. På andra, dyrare, varianter kan man enkelt fälla upp framhjulet när vagnen ska kopplas på cykeln. Vi måste ta loss hjulet och byta till ett cykelfäste. Lite meckigt, men det är kanske där de sparat in pengarna. För i övrigt känns den precis lika stadig och funktionell som man kan önska sig.
Det bör kanske förtydligas att vi bara haft den en dag än så länge. Men den tog oss fram och tillbaka till biblioteket i lätt regn och med 20 lånade böcker.
20140721-201649-73009927.jpg

Annonser

Petite Tapetsering AB

Pysslet med dockskåpet fortskrider. Födelsedagen infaller om tre dagar nu, så det är ont om tid. Jag lägger ungefär 2-3 timmar på det, de kvällar vi är hemma.
Skåpet har fått sig några lager färg till, så nu är det i princip färdigmålat. Bortsett från några ställen där vitt möter grönt och övergången har blivit lite knagglig. Det behöva bättringsmåla där.
Sedan har jag fått upp alla tapeter utom en. Man kan ju tro att det ska vara superenkelt att tapetsera rum stora som skokartonger. Men det är knivigare än jag anade. Svårt att mäta när tumstock och linjal är längre än väggen… Och mina sneda väggar gjorde det spännande med vinklarna. Fast tillslut fick jag in knycken och de två sista rummen gick geschwint.
Ett rutigt köksgolvet har jag gett mig på också. Orimligt tidsödande tack vare det lilla utrymmet. Man vill gärna komma nära, nära för att se att maskeringstejpen sitter precis rätt, men när huvet knappt ryms i rummet är det svårt. Men min envisa sida gav sig inte och nu är det målat. Får se resultatet imorrn i dagsljus.
Det som återstår är tapet i ett rum, måla två väggar i ett annat, eventuellt måla något slags mönster på golvet i badrummet och sedan sätta fast knopparna på dörrarna. Lådorna är redan klara. Jag har två kvällar på mig. Det får gå helt enkelt. Roligt är det i alla fall.
Den här bilden är tagen nu på kvällen, med en lampa som hjälp. Oklart hur färgerna återges. Men ni får en aning om vad som sker.
20140716-223349-81229218.jpg

Ett dockskåp blir till

För länge sen såg jag en bild i en tidning av en fin gammal skänk som gjorts om till dockskåp. Sedan dess har det varit planen att ge Hedda ett likadant i 3-årspresent.
Letandet efter skänken har tagit tid men tillslut sänkte vi kraven och hittade ett perfekt skåp på Erikshjälpen (så klart). Det undergår nu en rigorös behandling för att bli dockskåp. Hittills har jag slipat, grundmålat och målat två varv (på bilden är det bara ett varv färg). Och byggt väggar för att skapa fler rum. Jag har använt mig av mycket avancerad byggteknik; Mäta, såga snett, slipa rakt, sätta på plats med våld, limma för syns skull.

20140712-224927-82167455.jpg
20140712-224928-82168355.jpg
Det ska målas och tapetseras inuti, innan jag möblerar. B hittade perfekta möbler på Blocket. Tydligen sålde IKEA dockskåp för ungefär 10 år sedan, och de passar perfekt. Stadiga och tåliga istället för de finare grejerna från Lundby. Jag har också köpt till lite grejer på Tradera. Kommer bli väldigt bra och det blir spännande att se om hon gillar det. För det är inte direkt så att hon önskar sig detta. Det handlar mer om att jag tycker det är aproligt att få pyssla ihop.

Vattkoppor, andra tagningen

När Hedda var 9 månader hade hon vattkoppor. Som jag skrivit om både här och där. Den här gången kom de helt objudna och Olle har fått det riktigt illa. Hans ben och armar ser ut att vara doppade i syra. Inatt var det nog ingen som sov ordentligt för han hade det jobbigt med klådan. I detta nu har han försökt somna i snart en timme utan större framgång. (Vem bestämde att det måste klia som värst när man ska sova?!)
Även Hedda har fått några koppor. Än så länge är de väldigt få och hon är opåverkad, men vi vågar inte riktigt hoppas att det inte blir värre.
Läkarens tes var att hon var så pass ung första gången, att hon inte utvecklade några antikroppar. Jag hoppas att hon slipper bli lika dålig som lillebror. Hon kommer klia sig själv sönder och samman. Olle är inte så flink på det så hans hud får nästan läka ut i fred.
Nu håller vi tummarna att de hinner tillfriskna innan resan nästa vecka. Planet lyfter på torsdag.

Mitt största misstag (hittills)

För två år sedan smittade vi vår då 9-månader gamla dotter med vattkoppor. Helt medvetet. För att vi hört att ”folk” gjorde så och det skulle vara ”så smidigt att veta när det kommer” och ”få det överstökat”. Och dessutom, ”när de är så unga blir det alltid väldigt milt”, ”de får färre koppor och går över fort”.
Efter det lyssnar jag inte på ”folk” mer.

Att smitta Hedda var det värsta jag gjort hittills som förälder. Hon blev så enormt dålig. Hade koppor överallt. Stora och variga. Var helt utslagen. Som tur var led hon ”bara” någon natt av klåda. Men jag har aldrig haft så dåligt samvete. Det var helt fruktansvärt att veta att jag medvetet utsatt henne för det.

20140515-140315.jpg
20140515-140325.jpg
Jag kommer absolut inte smitta lillebror med flit. Hur smidigt det än är att veta när sjukdomen kommer och kunna planera efter det. Det är ett sjukt sätt att resonera på när jag nu, efterklokt, vet hur sjuka de kan bli.

Så, det var allt.

Ett litet brandtal om genus

En kompis skrev följande status på Facebook:

Är på byn med [namn på dottern]. Hon har blå skalkläder och en röd keps med bilar på sig. Hittills har tre personer kallat henne pojke. Undrar om det är kepsen eller de blå kläderna som gör det?

Detta startade en liten tråd av irriterade kommentarer från föräldrar vars barn också blir misstagna för att tillhöra ”fel” kön. Jag la mig också i och skrev såhär:

Människor tycks också ha ett omättligt behov av att könsbestämma. Ett barn kan inte bara vara ett barn. Det MÅSTE ha ett tydligt uttalat kön, annars blir det hjärnblödningar åt höger och vänster på folk. Det är ganska ointressant om det står en pojke eller flicka före ens barn i kön till rutschkanan. Ändå känner många att de måste förtydliga för sitt eget barn att det är just ”en pojke/flicka som faktiskt var före.” Och så blir det ju omåttligt pinsamt om de säger fel eller inte kan avgöra vad barnet har mellan benen. Själv brukar jag säga t ex ”nu var det någon annan före dig i kön”. Eller ”man får faktiskt vänta på sin tur”. Funkar. 

Det här ämnet retar verkligen gallfeber på mig. Av flera anledningar.

För det första så tycker jag, som jag så vältaligt uttryckte det, att barn ska få vara barn. Varför är det så väldigt viktigt att poängtera vad de har mellan benen? Varför är det så viktigt att säga ”flickan” om barnet som cyklar sådär fort? Eller ”pojken” om barnet med hunden? Varför räcker det inte att prata om ”barnet”? Eller mitt bästa nyord på länge är kanske inte helt oväntat ”hen”. (Som för övrigt är asgammalt i Finland där man inte säger han eller hon, utan hän oavsett kön. Barnen blir människor där också.)

Om du inte vet om könet på en person, eller det inte spelar någon roll, då passar det finfint med ”hen”.

– Jag ska till en ny läkare idag. Hoppas hen är lika bra som den förra. 

– Vilken fartdåre! Hen kör ju som en galning!

Vi har inte ”avkönat” våra barn. Ni kan vara helt lugna. De har kvar alla sina könsdelar. Men jag brukar försöka låta bli att prata om flickor eller pojkar när jag syftar på barn vi inte känner. För det spelar ingen roll. Och jag vill att mina barn ska känna att det inte spelar någon roll. Det är inte könet som avgör vem du är. Vem du kan bli. (Det SKA i alla fall inte vara det.)

Om någon tränger sig i kön till rutschkanan så spelar det ingen roll vad hen kissar med.  Det går att prata om människor utan att hänvisa till deras kön hela tiden.

Och med tanke på hur generade folk bli när de råkar säga ”fel” kön till ett barn, så skulle man tro att fler ville undvika det så mycket som möjligt. Men nädå. Det ska könsbestämmas så det står härliga till. Extra viktigt verkar det vara på riktigt små barn. Det är viktigt att ingen ska tro att min lilla prinsessa är en bufflig pojkbebis heller! Och min tuffa kille är minsann ingen sötnos!

Hela genusdebatten gör mig matt. Folk tror på allvar att det inte sätter spår i våra barn att det allra mesta som riktar sig till dem (kläder/leksaker/böcker) könskodas så att man inte ska råka leka med fel saker.

Att man ens sorterar leksaker på vem som ska leka med dem är ju stört. Varför är det så fel för pojkar att leka med dockor? Väldigt många av dem växer till exempel upp och blir pappor.

Tänk istället om alla barn fick leka med alla leksaker. Oavsett färg. Varför måste allt finnas i två varianter där en är rosa med hjärtan och den andra är blå med snabba bilar på? De som gillar grönt och planeter då? Eller ännu värre; de som vill ha snabba, ROSA, bilar!

Här har vi en fantastisk annons för Lego. Den pratar inte om pojkar/flickor utan bara om barn. Barn som får upptäcka sin glädje för att skapa och som får utvecklas. För det spelar ingen roll vem som leker med Legot.

Det var då. På 70-talet. Idag har Lego en annan strategi när de säljer sina produkter… Riktigt tråkig utveckling där man tagit fram ett ”tjej-Lego” (Friends). Som om man bygger Lego med sitt kön. Så tröttsamt.

Vi gör vårt bästa för att våra barn (en pojke och en flicka för dig som är nyfiken på deras kissförfaranden) ska få så många möjligheter som möjligt. De ska inte bli hämmade av något de inte fick bestämma själva. De ska inte erbjudas leksaker/böcker/kläder utifrån något som sitter mellan benen. Istället får de använda alla leksaker, färger och kläder, så länge de fungerar i lek och passar för rådande väder.

Låt barn vara barn. Hindra dem inte från att utvecklas genom att stoppa dem i förutbestämda fack. Vi kommer aldrig uppnå jämställdhet om vi fortsätter tala om för våra barn hur män och kvinnor, och därmed de själva, ”ska” vara.

Detta har hänt

I motsats till vad man skulle kunna tro, så är jag vid liv. Jag har heller inte emigrerat till ett land utan wifi. Jag har bara ägnat mig åt sånt som är roligare än att sitta vid datorn, men inte så roliga att de är värda att skriva om.

Typ.

Status är ungefär; Intet nytt under solen.
Hedda är fortfarande Hedda. Väldigt intresserad av siffror och bokstäver. Dockorna har fått nya namn. Nu heter de Pelle, Jan, Quman och Jan. (Ja, det är två som heter Jan. Jag vet inte om fantasin tog slut eller om det helt enkelt är ett väldigt populärt docknamn nuförtiden.)

Olle går fortfarande inte. De där stegen han tog i fjällen har inte blivit fler. Eller alltså, han har gjort samma sak flera gånger igen. Dvs går 4-5 steg. Men det lossnar liksom inte. Fast det är bara i hans huvud. För det räcker att hålla löst i hans tröja så knatar han på som om han aldrig gjort annat. Så, det är ganska uppenbart att han bara är feg. Vi väntar med spänning på att han ska släppa sargen och gå sin väg.

Vi har varit och handlat blommor till rabatten. Och lusthuset är äntligen på gång. Jag har grundmålat lite på insidan och sedan väntar några strykningar med vit färg, både inne och ute. Sedan har vi ett ypperligt tillhåll när myggen är många eller kvällen kylig. Stolar är redan inköpta och väntar bara på att få ställas på plats.

Ja, det är nog ungefär det som har hänt och som tangerar nivån av intresse för att få förevigas här.

Tills vi hörs igen. Adieu!